Nina Kinert
Ett par timmar i fredagskväll kan nog ses som några av de mest tragiska i mitt liv på ett vis. Jag kände mig övergiven, kan tänka mig att det var ungefär samma känsla som föräldrar med tonårsbarn kan ha. "Ut och roa er bara, jag sitter här hemma i min ensamhet".
Efter att ha sprungit på förmiddagen blev det givetvis en dusch. Kände att jag ville visa en lite fräschare sida av mig själv än iförd träningskläder på eftermiddagen så klädde mig och sminkade mig som inför en skoldag innan jag plockade upp Andreana från skolan.
På kvällen var huset mitt, men vad tar man sig då till när man inte har några vänner tillräckligt nära? Jo man tar en promenad till Sainsbury's. Där plockar man på sig en korg för att det ser bra ut.
Hemma skulle jag inte klassats som uppklädd men med Bishops Stortfords mått var jag det, så hyfsat piff vandrade jag ensam gång upp och gång ner i butiken med en tom korg och insöp förpackningar och spännande matvaror.
När jag kommit halvvägs fick jag syn på en fin förpackning tomatsoppa. Min tomatälskande ådra började bulta och när jag såg att det var reducerat pris - "nu enbart 97 pence" hamnade den i korgen trots att jag redan planerat bakpotatis som kvällsmat. Jag fortsatte min vandring, nu med en vara i korgen.
Framme vid hyllan med cookies kände jag mig lika tragisk som Bridget Jones. Min dåliga karaktär bidrog till att ett par double chocolate chip cookies fick hålla tomatsoppan sällskap. Tröstäta bort sin ensamhet är nog ett tecken på svaghet. Jag vill inte egentligen inte vara svag.
Av tidigare erfarenhet visste jag att kakorna gör en törstig. Mineralvatten mässade då en röst i mitt huvud. Att välja sort var svårt, lemon-lime var slut så då var det naturellt som gällde. Problemet var att välja märke. Pellegrino valdes bort till förmån för Sainsbury's bassortiments två liters flaska med den käcka texten "No fancy bottle, still fresh sparkling water". Budget var det.
Efter att ha spenderat extremt lång tid i butiken betalade jag mina tre utvalda varor. Min poetiska, djupa ådra fick mig att gå omvägen längs floden hem. Jag mötte massor av människor som skulle ut, par som gick hand i hand och pensionärer som rastade sina hundar. Min situation skulle utan frågan klassas som deprimerande.
Kameran låg i väskan och jag hade en stark känsla av att det var läge att fota floden i skymningen. Det var lite stämningsfullt enligt mig själv, matchade förmodligen min sinnestämning väl. Lite tragisk.
Hemma väntade ett par filmer som fyndats i Andreanas dvd-samling, bland annat Shrek 2 och 3 och Happy Feet men jag hade planer på att börja med Peter Pan. Soppan värmdes, persilja klipptes och fruktsallad gjordes. Filmen och datorn sattes på.
Dock blev det ingen film utan istället ett stort antal timmar framför Skype, först med mamma och pappa och sen med Kasper. Jag insåg att allt var ganska komiskt. Insåg även att jag saknade dem rejält. Kom till ännu en insikt om att det förmodligen är nyttigt och en bra erfarenhet för mig att få uppleva det här.