Don't call the police

Moneybrother

Nuförtiden skulle jag kunna skriva in mig som "dinner lady" i telefonkatalogen, det skulle passa min präktiga sida. Jobbet är i alla fall perfekt. Mellan 11.55-12.20 är jag på Andreanas skola för att hjälpa till under lunchen och på rasten. Det hela innebär att man går runt bland barnen och försöker få dem att sitta ned och äta, öppnar förpackningar och skär upp mat. Den här veckan har jag varit utomhus med de yngsta barnen på rasten. Jag blir bättre och bättre på att plåstra om knän och lösa bråk och börjar vänja mig vid att kallas miss.

Första gången presenterade jag mig som Lisa för några barn men Paula, en annan dinner lady, förklarade att de måste kalla oss miss eller mrs och det borde jag nog egentligen tänkt på. Vi som jobbar där kallar varandra för förnamn när vi är ensamma men vi måste också säga miss/mrs + efternamn när vi är bland barnen. Det är inte lätt att kan jag meddela och det känns oförskämt att inte komma ihåg namnet på all trevlig personal som har presenterat sig. Efter fem dagar har jag nog lärt mig hälften av de yngsta barnens namn och de är runt 70 st sammanlagt. Då har jag alltså inte varit med de äldre barnen än. Jag skulle ha önskat mig bättre namnminne i födelsedagspresent.

skolan