Beirut
Jag har på ett sätt börjat vänja mig vid att vara ensam ibland, till och med börjat uppskatta det. Tidigare tänkte jag att en kväll då man var ensam var en förlorad kväll på något vis. Att vara två eller fler gör ju allt dubbelt så roligt. I och för sig befinner jag mig ju nu i en annorlunda situation och har inte vänner och familj överallt omkring mig. Det är helt enkelt inte så som det alltid har varit, att det tar sju sekunder att springa till Jenny eller femton till Hanna. 8:an och 159:an är inte lika nära som tidigare. Att cykla nedför backen till Emma o David för en spelkväll med gänget fungerar inte, hall-häng är omöjligt att uppleva och man tar inte en fika i Borås längre.
Nu kan man ju istället ha övernattningar i engelska hus, sitta på en pub, restaurang eller café och glömma bort att det faktiskt finns folk som förstår svenska här, vara turistig då och då och världsvan ibland, med människor som också är väldigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar